Att vara hemma.

Förlåt för dåligt uppdaterat här. Men tänkte berätta lite om hur det går här hemma.

I söndags var ju Ines världens gladaste och piggaste bebis. Har aldrig sett henne så glad förut, och trodde ju såklart det var för att hon mådde bättre efter operationen. I måndags var hon fortfarande ganska glad, men lite gnälligare än dagen innan. I tisdags var hon världens gnälligaste och tröttaste bebis igen. Likaså igår. Och ganska så idag också.

Så det känns ju lite som ett bakslag. Men man ska väl inte förvänta sig att allt vänder på en vecka. Hon har trots allt haft tre riktigt jobbiga månader och ska väl få ta lite tid på sig att återhämta sig. Men det är jobbigt när man inte ser dom framsteg man vill och hoppats på. Främst för att hon var så himla go i söndags.

Ines kardiolog här i Malmö ville träffa Ines igår för att se att hjärtat inte samlat på sig vätska efter operationen, det händer ibland. Och så fick vi samtidigt träffa dietisten för att se om Ines får i sig tillräckligt med mat.

Först träffade vi dietisten som tycker att Ines för i sig fullt tillräckligt av den kaloriberikade ersättningen (vi tog ut sonden i måndags). Skönt. Men vi har ändå svårt att noja när hon äter lite... Hon vägde 3775 gram. Så hon ökar i vikt. Bra.

Sen in till läkaren där allt såg bra ut! Så himla skönt. Hennes hjärta är lagat och vi kan dra ner på den vätskedrivande medicinen (som kan vara orsaken till att hon har ont i magen, den gör också det svårare att gå upp i vikt). Om två veckor behöver hon den inte alls. Nästa gång vi ska träffa honom blir i slutet på augusti! Haha. Helt sjukt. Men det känns ändå bra om ändå lite läskigt.

Och vi då, hur mår vi? Jag vet faktiskt inte riktigt. Det har varit några riktigt jobbiga månader och det tar nog ett tag innan man förstår vad som verkligen har hänt. Det är så svårt att sluta leta fel hela tiden, när man i tre månader ständigt varit vaksam och så orolig. Varför sover hon så mycket, varför är hon så gnällig, varför är hon inte glad och så vidare och så vidare. Jag hoppas att jag snart bara kan njuta av att ha fått en bebis och sluta oroa mig precis hela tiden. Men det kommer säkert också ta tid.

Ines har sina glada stunder nu också och vi märker att hon utvecklas men jag tror vi har blivit störda av allt jobbiga. Hur omtumlande är det inte att få en bebis? Och hur omtumlande är det inte att få en bebis som är sjuk? Ja det får väl ta tid, men vill så gärna att allt ska kännas bättre.

Vi är också så sjukt tacksamma för att operationen blev gjort så snabbt. Förhoppningsvis lägger sig chocken snart och vi får njuta ordentligt av lilla tjejen.
---