Ines har hunnit fylla ett år!

Jag har ofta tänkt att jag skulle uppdatera här på denna bloggen, hur allt blev efteråt. Efter operationen. Senaste inlägget känns ju inte så positivt, men det blev bara bättre och bättre. Idag är Ines ett år och mår hur bra som helst. Hon är fortfarande ganska liten men har klättrat på kurvorna och vägde 8,3 kg när hon blev ett.

Om det är någon som har missat så har jag ju en "riktig" blogg, som handlar om mig, Ines och allt runt omkring. Ni hittar den på adressen blog.isthisdesire.com. För några dagar sedan skrev jag där om den värsta dagen i våra liv, dagen när vi fick veta att hon har hjärtfel som troligen måste opereras. Jag kopierar lite från den texten.

(Skrivet 120307) För exakt ett år sedan fick vi reda på det värsta någon någonsin kan för höra, att vår nyfödda bebis var sjuk. Jag kan inte förstå att det har gått ett helt år sedan beskedet och jag minns det som igår. Vi gick från neonatal-avdelningen till barnsjukhuset för att göra ett hjärtultraljud på vår lilla flicka. Barnkardiologen (som inte är samma som vi har haft efteråt, tack och lov) hade med sig en student i rummet och sa att vi inte skulle lyssna på vad han sa till studenten under undersökningen, att han skulle berätta efteråt för oss vad han sett.

Eller hur! Säg det till två oroliga föräldrar som bara vill att blåsljudet ska vara ofarligt. Jag hör på honom under undersökningen att något är fel, även om jag inte förstår vad det han säger betyder. Mitt hjärta och min hjärna gick i hundratio. Inte kunde väl vår dotter vara hjärtsjuk? Tyvärr var det ju så. Läkaren var helt oberörd och förklarade lite snabbt vad det innebar. Han frågade om vi hade några frågor men hur ska man kunna komma på det där och då när vi precis fått reda på att hon är sjuk?

Vi gick tillbaka till neo och var helt förstörda. En läkare på avdelningen kom till oss och berättade lite mer om hjärtfelet och vi förstod väl lite mer, men jag var hela tiden rädd för att hennes hjärta skulle kunna sluta slå när som helst, trots att jag visste att så inte var fallet. Det var först vid andra besöket hos den andra kardiologen jag vågade ställa frågan rakt ut om läget kunde förvärras snabbt. Svaret blev såklart nej, symptomen kommer under tid. Första veckan hemma var vi inne på neo varje dag. Inte för att vi skulle vara det, utan för att vi var oroliga för henne för olika saker.

Och nu är vi här, ett år senare. Jag tror faktiskt inte att det kan bli bättre än vad det är nu. Ines fick opereras snabbt och har vad vi vet inga men av hjärtfelen hon föddes med. Visst tänker man på det ibland men det händer ganska sällan. Man blir ju påmind om det när man ser ärret på bröstet, men oftast ser jag inte ens det. Hon är så himla underbar, har en så go och rund mage och världens vackraste ögon. Nästa besök hos kardiologen blir i maj, ett år efter operationen. Och om allt går som planerat blir hon friskförklarad inom några år. Friskförklarad. Det låter fint.

Så, vad jag ville med det här inlägget är väl att aäga att det blir bättre. Veckorna efter operationen är såklart jobbiga dom med, när man till exempel inte får lyfta sin bebis/sitt barn som man vill på grund av att bröstbenet öppnats (man får inte lyfta under armarna på sex veckor efter operationen). Man ska inte förvänta sig att barnet blir bra direkt, kroppen behöver tid för att återhämta sig. Stor skillnad märks efter ca en månad efter operationen.

Men nu, nästan 10 månader efter operationen är Ines en pigg liten ettåring (och hon har varit pigg länge länge!) som hoppar fram på rumpan och älskar att busa! Kämpa på ni alla hjärtebarnsföräldrar och hjärtebarn!
Ines 0-12 månader.